Manila

När vi väl vaknade i Manila fanns det inte så mycket annat att göra än att strosa runt på stan. Vi gick ner mot strandpromenaden vid havet och sedan uppåt stan igen och kunde rätt snabbt konstatera flera saker. Manila var fullt av kontraster, än ett plåtskjul här, än ett fint hotell där. Manila var smutsigt och fullt av både barn och vuxna som tiggde. På kvällen såg vi många barn och familjer sova på gatorna. Nästan alla hade någon att kramas med. Jag vet inte varför, man tycker ju inte de borde frysa i värmen? Eller kanske är det någon säkerhetsgrej? För att skydda?
Jag vet inte, men det kändes hemskt.

Sen hamnade vi på ett stort shoppingcenter där vi gick runt rätt länge. Åt fantastisk glass och såg Avatar på bio. Mycket bra och välgjord film. Fast jag blev lite arg några gånger. Har inte amerikanerna lärt sig NÅNTING av historien?

Vi blev av misstag kvar i Manila en dag extra och då hittade vi rätt snabbt köpcentret igen. Jag fick syn på den underbara pingvinbanan min bror hade som liten och hela familjen älskade. Den säljs fortfarande! Jag blev så till mig och alla filippiner tittade konstigt på mig. Det där med att titta var tydligen inget oartigt, märkte vi väldigt snabbt. Var vi än gick i Manila blev vi utstirrade, folk vände huvudena ur led för att verkligen se ordentligt. Jag har ingen aning om varför. Antagligen för att vi är långa och blonda, men ändå? De har väl sett turister förr? Det fanns i alla fall en massa bra matställen att välja på och eftersom bion var billig gick vi och såg New Moon. Varken min eller Fredriks favoritfilm, kanske.

Dagen efter åkte vi i alla fall till flygplatsen med siktet riktat mot Boracay. Äntligen skulle vi få se vajande palmer och paradisstränder.
Flygbolaget hade dock andra planer. Det visade sig att vårt plan var inställt. Istället var vi 20 passagerare som skickades i en minibuss till en annan terminal och sen, efter mycket om och men, fick borda ett annat plan tillhörande ett helt annat flygbolag.

Flygturen till Kalibo var kort men oerhört underhållande. Vi satt nästan längst bak i planet, på andra sidan gången satt en medelålders kvinna. Hon kom till sin plats och öppnade luckan för handbagaget och upptäckte till sin bestörtning att där redan fanns väskor. Högt undrade hon vems väskor det var och familjen bakom oss tillkännagav att det var deras. Kvinnan tyckte minsann att detta var platsen för hennes väskor och pekade argt på siffrorna som visar vilken plats man är på. Mamman i familjen försökte berätta att de luckor som fanns ovanför henne inte gick att använda och att hon inte skulle skälla på henne utan istället kalla på personalen. En steward dök upp och visade kvinnan att det fanns plats längre bort för hennes saker. Hon gick med på det, men var fullständigt rasande och berättade att hon minsann var advokat och kunde dra detta till högsta domstolen. Då skrattade de flesta runt henne högt och även stewarden hade svårt att hålla masken. Kvinnan gav sig inte utan fortsatte muttra i flera minuter att hon minsann aldrig skulle flyga det här bolaget igen...
Hon gjorde min dag, helt klart.

När vi landat fick vi åka buss till Cataclan. Efter det var det dags att kliva på båten, en liten katamaran. Båten var pytteliten och resan tog max 5 minuter. Ändå skulle vi betala biljetter i ena luckan, båtskatt i nästa lucka och någon annan slags skatt i nästa lucka på båtterminalen. En svensk-filipinsk tjej som varit med oss på planet stönade högt över idiotin i detta.

Hur som helst...vi kom fram, vi hade ett hotell som faktiskt hade ett rum för oss och när vi vaknade på morgonen efter och såg stranden....ja, då var det värt all möda.









Den fina pingvinbanan.

Fredrik smygfotar lite på flygplatsen.