Manila

När vi väl vaknade i Manila fanns det inte så mycket annat att göra än att strosa runt på stan. Vi gick ner mot strandpromenaden vid havet och sedan uppåt stan igen och kunde rätt snabbt konstatera flera saker. Manila var fullt av kontraster, än ett plåtskjul här, än ett fint hotell där. Manila var smutsigt och fullt av både barn och vuxna som tiggde. På kvällen såg vi många barn och familjer sova på gatorna. Nästan alla hade någon att kramas med. Jag vet inte varför, man tycker ju inte de borde frysa i värmen? Eller kanske är det någon säkerhetsgrej? För att skydda?
Jag vet inte, men det kändes hemskt.

Sen hamnade vi på ett stort shoppingcenter där vi gick runt rätt länge. Åt fantastisk glass och såg Avatar på bio. Mycket bra och välgjord film. Fast jag blev lite arg några gånger. Har inte amerikanerna lärt sig NÅNTING av historien?

Vi blev av misstag kvar i Manila en dag extra och då hittade vi rätt snabbt köpcentret igen. Jag fick syn på den underbara pingvinbanan min bror hade som liten och hela familjen älskade. Den säljs fortfarande! Jag blev så till mig och alla filippiner tittade konstigt på mig. Det där med att titta var tydligen inget oartigt, märkte vi väldigt snabbt. Var vi än gick i Manila blev vi utstirrade, folk vände huvudena ur led för att verkligen se ordentligt. Jag har ingen aning om varför. Antagligen för att vi är långa och blonda, men ändå? De har väl sett turister förr? Det fanns i alla fall en massa bra matställen att välja på och eftersom bion var billig gick vi och såg New Moon. Varken min eller Fredriks favoritfilm, kanske.

Dagen efter åkte vi i alla fall till flygplatsen med siktet riktat mot Boracay. Äntligen skulle vi få se vajande palmer och paradisstränder.
Flygbolaget hade dock andra planer. Det visade sig att vårt plan var inställt. Istället var vi 20 passagerare som skickades i en minibuss till en annan terminal och sen, efter mycket om och men, fick borda ett annat plan tillhörande ett helt annat flygbolag.

Flygturen till Kalibo var kort men oerhört underhållande. Vi satt nästan längst bak i planet, på andra sidan gången satt en medelålders kvinna. Hon kom till sin plats och öppnade luckan för handbagaget och upptäckte till sin bestörtning att där redan fanns väskor. Högt undrade hon vems väskor det var och familjen bakom oss tillkännagav att det var deras. Kvinnan tyckte minsann att detta var platsen för hennes väskor och pekade argt på siffrorna som visar vilken plats man är på. Mamman i familjen försökte berätta att de luckor som fanns ovanför henne inte gick att använda och att hon inte skulle skälla på henne utan istället kalla på personalen. En steward dök upp och visade kvinnan att det fanns plats längre bort för hennes saker. Hon gick med på det, men var fullständigt rasande och berättade att hon minsann var advokat och kunde dra detta till högsta domstolen. Då skrattade de flesta runt henne högt och även stewarden hade svårt att hålla masken. Kvinnan gav sig inte utan fortsatte muttra i flera minuter att hon minsann aldrig skulle flyga det här bolaget igen...
Hon gjorde min dag, helt klart.

När vi landat fick vi åka buss till Cataclan. Efter det var det dags att kliva på båten, en liten katamaran. Båten var pytteliten och resan tog max 5 minuter. Ändå skulle vi betala biljetter i ena luckan, båtskatt i nästa lucka och någon annan slags skatt i nästa lucka på båtterminalen. En svensk-filipinsk tjej som varit med oss på planet stönade högt över idiotin i detta.

Hur som helst...vi kom fram, vi hade ett hotell som faktiskt hade ett rum för oss och när vi vaknade på morgonen efter och såg stranden....ja, då var det värt all möda.









Den fina pingvinbanan.

Fredrik smygfotar lite på flygplatsen.

Resan till Manila aka Ettårsdagen

Jag landade i HK på tisdag kväll och när vi frusit till fredag var det dags att åka till Filippinerna. Fredag skulle också visa sig bli en dag när mina nerver fick sig en...prövning, kan vi ju kalla det :-).

Vi lämnade hotellet tillsammans och Fredrik åkte till skolan för att skriva klart sin uppsats, lämna in den, packa ihop sina saker i sitt rum samt skriva ut sig från skolan. Jag åkte till Prêt a Manger där vi ätit frukost varje dag för att helt fräckt utnyttja deras gratis WiFi några timmar.

Strax innan fyra tyckte jag det var en bra idé att bege sig till Kinesiska ambassaden för att hämta ut våra visum. För de stängde väl fem? Eller...det är ju fredag....de...stänger väl inte tidigare? Eftersom vi ska lämna landet redan samma kväll känns det rätt viktigt att vi får tillbaka våra pass. Tursamt nog ligger inte ambassaden många t-banestationer bort så jag får rätt snabbt reda på att de har öppet, men hjärtat bultade väldigt fort på vägen dit.

Jag letar mig fram till Fredriks skola, en resa på drygt en timme och med flera byten, men med hjälp av en karta klarar jag det galant och tycker dessutom att det är riktigt roligt. Jag får träffa hans ena roomie Steven och vi går och äter på den finaste restaurangen på campus.

Så kommer vi i god tid till flygplatsen, incheckningen har precis börjat men kön var lång av filippiner bärandes på kartonger med platt-tevear som de skulle ge bort i julklapp. När det äntligen är vår tur, drygt en timme innan planet ska gå, säger personalen att de inte kan släppa iväg oss till Manila för att vi inte har någon utresebiljett ur landet. På ALLA mina resor efter Australien har jag varit jättenoga med sånt, för jag vet ju att de kan kräva det. Det har dock aldrig hänt. Men nu. Enda gången vi inte har någon biljett. Då ska de naturligtvis ha en.

De kan tänka sig att boka en returresa till oss. Till Hong Kong. Men vi ska ju till Shanghai. Vi vill försöka boka själva istället. Fredrik har sin lilla dator och det FINNS gratis WiFi på flygplatsen. Det är bara förbannat segt. Och tiden går. Jag gör vad jag kan och försöker se till att personalen har allt klart så fort vår bokning går igenom. Men jag är sjukt stressad och tror att vi ska bli fast på flygplatsen hela natten, det här kommer aldrig gå. Kort sagt, nära ett nervsammanbrott. Fredrik däremot, är kolugn och minuterna efter att incheckningen egentligen skulle stängt får vi våra printade Shanghai-biljetter i handen. Naturligtvis var det ingen som ville kolla på dem när vi landade.

Vi kommer fram runt halv fem på natten till det hotell vi bokat. Vi har självklart bokat rum för hela den natten, men tydligen har det blivit fel och hotellet är fullbokat. Detta skulle vi fått ett mail om, men ett sådant har inte kommit. Det vi kan göra är att vänta på att någon ska checka ut tidigt. Fredrik somnar i soffan i lobbyn och jag försöker underhålla mig bäst jag kan. En och en halv timme senare får vi tack och lov ett rum och dygnsrytmen blir totalt felvänd.

Så kan man också fira sin ettårsdag. :-)



Jag ser ut som jag känner mig, innan lättnaden över att äntligen sitta på planet infinner sig.

God jul

God jul till er alla hemma i snön. Vi har haft en jätteskön dag på stranden och snart ska vi äta middag. Italienskt tror vi det blir, för vi har hittat en tjusig italiensk restaurang. Hemlagad pasta är ju varken skinka eller prinskorv, men vi får stå ut, helt enkelt. :-)
Stora julkramar från Frida och Fredrik.

Klicka på bilden för att se en större version.

Hong Kong

Äntligen äntligen kom jag så till Hong Kong och äntligen, äntligen fick jag träffa min Fredrik. Jag landade rätt sent och till min överraskning hade han bokat rum på ett hotell de närmaste nätterna, eftersom jag inte var tillåten i hans studentrum. Jag kom dit i klänning, leggings och sandaler, men det var en jäkla tur att jag packat en luvtröja i handbagaget, för Hong Kong var KALLT! Och regnigt. Och blåsigt. Vi åkte buss en stund och sen dubbeldäckad spårvagn. Himla gammal och söt var den, men grejen med att envisas med att ha fönstren öppna mitt i vintern fattade jag inte.

Tyvärr blev det inte så mycket sightseeing de få dagar jag var där, vi ägnade oss mer åt att boka flygbiljetter, hotell samt fixa visum till Kina. Allt det där tar ju lite tid. Sen skulle Fredrik skriva sin sista uppsats, så han hade inte tid att vara guide. En outlet hann vi med iaf, så jag kunde köpa en mysig stickad tröja. Men vi kommer ju tillbaka i januari, kanske hinner vi med något då, det vore roligt. Då har vi ju i alla fall vinterkläder.

Bangkok

Kom så till ett av trädlampor upplyst Bangkok. Trädlampor i massor. Och överallt folk i rosa tröjor. Eller möjligtvis gula.
Tydligen fyllde kung Bhumibol år, vilket firas mellan den 5:e och 13:e december. Den rosa färgen är kungens födelsedagsfärg och den gula symboliserar den kungliga flaggan. Det tyckte David var lite gay. Själv tyckte jag det var en utmärkt idé, så nu ska jag också börja införa födelsedagsfärger...

Vi gick längs Kho san road, en ganska kort gata med ett myller av allt som turister vill (och inte vill) ha. Eller varför inte ett svensk körkort och ett diplom från valfritt universitet? David valde massage och jag vaxning istället. Första gånger jag vaxade mig på salong. #¤%&/&% så ont det gjorde. Men oh så lena ben jag fick. :-)Efter det lyxade vi oss med en ordentligt köttbit med bearnaisesås. Gud så gott, det har jag inte ätit sen i somras. För att smälta maten tog vi en tuk tuk till en jättestor nattmarknad, men det blev inte jättemycket shoppande. Men väldigt kul att se.

Dagen efter begav sig David iväg mot Chiang Mai för att jobba och jag strosade runt på stan. Åkte iväg till ett gigantiskt shoppingcenter där hela fjärde våningen bestod av hysteriska mobiltelefonbutiker. Jag hittade iaf en fin skolväska. Och Dunkin Donuts. Jag har faktiskt aldrig handlat där innan, så jag var helt enkelt tvungen att gå in. Köpte tre chokladbollar på en pinne som visade sig vara munkbollar doppade i choklad! Genialiskt! Sånt borde vi ha i Sverige!

På kvällen träffade jag tyske Jasper från Brisbane och hans kompis Bruno. Vi tog några öl och åt några gräshoppor.

Och dagen efter...då var det bara att åka till flygplatsen för att äntligen, äntligen få återförenas med min älskling.

Pattaya

Efter några dagar lämnade vi den underbara stranden på Koh Samet för partyparadiset Pattaya. Äntligen fanns det god mat inom räckhåll och vi åt vitlöksbröd tills vi storknade. Jag gick på ansiktsbehandling för en spottstyver och sen utforskade vi det omtalade nattlivet. Vi blev inte jätteimponerade, överallt fanns samma typ av barer som finns i alla städer i Thailand jag varit hittills. Barflickor satt i knät på betydligt äldre västerländska gubbar och man kunde spela fyra i rad i baren. Det fanns också några liveband med läskigt sminkade sångare.

Vid tvåsnåret tröttnade vi och tyckte att det ju måste finnas lite nattklubbar. Vi gick ner mot stranden, men där var det mycket öde och ingen musik hördes ens på håll. Vi frågade några taxichaufförer, de berättade för oss att vid två stänger allt. Vi trodde inte våra öron. Skulle inte det här vara en partystad? På vägen tillbaka mötte vi fyra svenska killar som skulle till en nattklubb. De var målare från Eskilstuna och var vänliga nog att ta med oss till Insomnia, en klubb vars like jag aldrig skådat. Överallt fanns personal som sprang runt med drinklistor och ficklampor. Ville du beställa en drink på dansgolvet gick det alldeles utmärkt. På damtoaletten fanns ett överflöd med smink och i mitten på dansgolvet stod två inhängnade podier där tjejer dansade. Jag såg inga andra västerländska tjejer där alls.

Vi stannade tills gryningen och jag hann med att bonda med en thailändsk tjej som hela tiden ville hålla upp näsan med pekfingret, samt dansa på det däringa podiet. Vid sjutiden tog vi var sin moppetaxi hem och sen lämnade vi inte respektive säng resten av dagen. Man kan ju beställa delivery från Donken. Det blir kanske inte jätterätt, men mat fick vi iaf. Nästa dag orkade vi masa oss iväg till Bangkok, men inte innan några fiskar rensat våra fötter.

Koh Samet

Så begav jag mig mot Bangkok för att möta min gamle vän David. Under båtresan från Samui tänkte jag att det är väl ingen fara att lämna resväskan nere på bildäck, bland mopederna. Den är ju så tung att släpa uppför alla trapporna. Och låst var den ju också.

Efter båtresan väntade en buss på att ta oss till ett väntställe, där en tuk tuk skulle köra oss till ett annat väntställe, där slutligen den Riktiga Bussen skulle anlända. Sagt och gjort. På bussen visades en av de mest bisarra filmer jag nånsin sett, Crank 2 fick jag senare veta att den hette. Jag tyckte synd om barnen på bussen. Eller, jag tyckte faktiskt synd om mig själv också. Det var ingen trevlig film.

När solen började dala vid väntstället kom myggen. Massor. I drösvis. Min myggspray hjälpte föga. Jag försökte öppna kombinationslåset på min väska för att hitta after bite i min necessär. Men vad konstigt. Låset går inte öppna, trots att det är rätt kod. Funderar inte så mycket på det, får väl lösa det när jag kommer fram.

Till slut sitter jag ändå på bussen till Bangkok och lyckas sova en liten stund. Tills bussen stannar med ett ryck, ut allihopa, raus raus, nu är vi framme, quickly quickly. Nyvaken står jag på en rätt tom gata i Bangkok klockan 4 på morgonen. Har ingen aning om var jag är, men beslutar att en taxi till flygplatsen nog känns som rätt grej att göra. När taxichauffören lyfter upp min väska i bilen ser jag till min stora fasa en stor glipa i dragkedjan i botten. Min väska är öppen med drygt en decimeter. Mycket hinner jag tänka under den 40 minuter långa färden till flygplatsen.

Hursomhelst, David anländer och får syn på den fina skylt jag håller upp när han kommer. Vi hjälps åt att få upp låset, som nu vid närmare titt ser misstänkt snett och forcerat ut. Men allt är kvar. Pass, kameror, smycken. Allt. Dessutom sitter en säkerhetsnål i botten, där blixtlåset inte går att stänga. Jaha, så nån har brutit upp min väska, för att inte ta något ur den, inte ens röra om lite, men denna någon hade en säkerhetsnål med sig för att laga den?
Min teori är att någon kanske lyckades bryta upp den, men blev störd/upptäckt av personal på båten som därefter försökte laga den bäst de kunde. Men veta får jag aldrig. Jag sökte noga genom väskan efter eventuella gratisdroger, men tanken på det är ju lite fånig. Varför plantera droger på någon som inte ens själv har koll på sin resrutt? :-)

David och jag tog buss och båt ut till ön Koh Samet sydöst om Bangkok. Superfin strand med sand som potatismjöl, mattor och låga bord att dricka drinkar vid i skymningen. Usel standard på hotell och dess personal. Maten heller inte supermycket att hänga i julgranen. Som då David beställde fish and chips. Och faktiskt fick chips. Hård och knaprig Estrella-variant.
Men najjs hade vi, badade och solade och inmundigade då och då någon ananas eller så. Sista eftermiddagen tog vi en motorbåt runt ön för lite snorkling och titt på solnedgång.

Lite bilder