Hemma

Nu är vi faktiskt hemma. Eller, jag är i Stockholm, Fredrik på väg till Sundsvall. Efter ett halvår i en gigantisk rosa resväska (som jag nu antar är full med bedbugs). Onsdagen den 13:e januari. En historisk dag att minnas. Eller något.

Tack alla ni som läst, saknat mig och kommenterat. Ni har gjort det så mycket roligare att skriva. Massa kärlek till er!

Shanghai

Dagen efter lämnade vi Bohol och tog båten tillbaka till Cebu där vi bodde en natt. Kvällen spenderade vi på ett köpcenter i en fåfäng jakt på vinterkläder. Inga täckjackor fanns, men vi blev nöjda ändå med Fredriks nya skor och min nya munkjacka.
Från Cebu flög vi sedan till Manila och från Manila till Shanghai, allt på samma dag. Jag hade oroat mig en del för att de inte skulle låta oss checka in eftersom vi inte hade någon utresebiljett ur Kina, men det var ingen fara. Vi fick checka in flera timmar tidigare än vi skulle, men flygplatsen, som nog höll på att byggas, lämnade en del att önska. Vi hade några tråkiga timmar.

Så kom vi äntligen till Shanghai. Det var kallt och de första dagarna sprang vi runt som galningar i olika köpcentran för att hitta jackor. Den första dagen fann vi inget förutom halsdukar och vantar från H&M, men den andra gick det bättre. Äntligen jackor som passade, till rimliga priser.
Varma och glada åkte vi så ut till fejkmarknaden vid Science and Technology museum, som var en fantastisk byggnad, formad som ett jättelikt C med en boll i mitten, typ. I tunnelbanan, som låg precis intill, fanns till synes oändliga gångar med väskor, kläder, elektronik och en massa annat krimskrams. Här köpte vi julklappar både till oss själva och till familj och vänner och jag tyckte det var mycket roligare att handla här än i liknande Thailändska och Filippinska marknader.

Över huvud taget var det väldigt roligt att vara i Kina, vilket var lite märkligt, för jag har aldrig haft någon längtan dit förr.
Vår sista dag åkte vi till en antikmarknad som inte var lika stor som fejkmarknaden, men rolig på sitt vis. Vi hittade flera saker vi skulle vilja ha i en vårt gemensamma hem, men som tyvärr var alldeles för stora att ta med sig hem. Kanske nästa gång…
Sen förirrade vi oss in på en annan marknad där det såldes djur, mest fåglar och insekter, jättelika gräshoppor, men vi fann även en låda med en liten hundvalp och små kattungar, säkerligen för små för att tas från sina mammor. De låg kurade tätt intill varandra. Hjärtsnörpande.

Så var det dags att ta sig till flygplatsen för planet till Shenzhen, nära gränsen till Hong Kong. Men taxichaufförer i Shanghai hade vi inte tur med, trots att vi hade lappar där det stod skrivet på mandarin vart vi skulle (först till hotellet för att hämta vårt bagage) så vägrade en del köra oss. När vi till slut fick tag på en var det ju såklart rusningstid och resan tog mer än dubbelt så lång tid som den borde. Efter den resan var det skönt att komma ut på motorvägen mot flygplatsen där trafiken gled fram i perfekt fart.
Framme i Shenzhen tog vi in på hotell, sov en natt, tog tunnelbana till gränsen, gick genom tullen, kom ut i Hong Kong, tog tunnelbana till Fredriks skola, hämtade saker vi lämnat, packade om, åt middag som hans roomie lagat, åkte till flygplatsen, satte oss på planet, mellanlandade i London och nu...


Lång väntan på flyget.


Saker man kan hitta i ett shoppingcenter i Kina.


Inte så jättegod mat på snabbmatsrestaurang.


Lika gott som det ser ut.


I "bollen" på museet.




Betydligt godare mat som man själv tillagar.


Fredrik stekare.


Världens godaste blåbärsshake.


En inte helt ovanlig syn. Personalen på restaurangen sover middag vid bordet bredvid.


Fejkmarknad.


Djurmarknad.


Hundvalp och två små kattungar.


Pippisar.


Benjamin.


Flygmat.


Hong Kong, rakt upp.


Utsikt från Fredriks campus.

Delfiner

Vi var väldigt trötta när vi steg upp i gryningen men vi lyckades i alla fall komma upp och väg till båten. Efter att ha åkt en stund och sett en fantastisk soluppgång började vi närma oss andra båtar och det var nu delfinjakten började. Plötsligt visade de sig och alla båtar satte genast fart åt det hållet. Sen försvann de, visade sig på ett annat ställe och sådär höll det på. Det var helt fantastiskt att se dem så nära. De var så stora! Jag fotade som en galning, men tyvärr blev alldeles för många bilder oskarpa. Ett tag funderade jag på om det var otrevligt för delfinerna att bli jagade av så pass många båtar, men de hoppade och skuttade och verkade tycka det var roligt. Och skulle de inte tycka det skulle de nog inte vara kvar där länge till.

Efter några timmar med delfinerna åkte vi iväg till en ö i närheten där vi skulle snorkla. Vi hade redan betalat extra för snorklar och glasögon, men på typiskt filippinvis fick vi nu betala någon slags snorklingsavgift samt skor för att inte göra oss illa på korallerna. Man kunde ju tycka att de borde sagt till om det. Men en egen guide fick vi i alla fall.
Hur som helst var snorklingen fantastisk, korallerna sköt ut från ön en bit och sluttade sedan brant nedåt, precis som i hitta Nemo. Och visst bodde det Nemosar i anemonerna. Fredrik fick erfara hur aggressivt de vaktar sitt bo när en högg honom i handen.

När vi simmade ut över korallkanten blev vattnet mörkare och det gick inte att se hur djupt det var. Troligtvis, väldigt, väldigt djupt. Några meter ner simmade ett stort stim Jackfish i en stor virvel, för att sedan bilda en formation som mer såg ut som ett löpande band som svängde. Vår guide påpekade flera gånger ivrigt hur bra det är med en undervattenskamera. Jag gnisslade tänder och bad honom att inte påminna mig. Jag vill aldrig mer snorkla utan kamera, så många tjusiga fiskar som hade varit så häftiga att få med på bild. När vi paddlade tillbaka till vår båt fick han dock syn på en blå sjöstjärna som han plockade upp och lade på mitt ben, så den kunde jag nöjt fota. Vid lunch var vi tillbaka och tog det sen lugnt resten av dagen.

Boracay & Bohol

I Boracay stannade vi lite mer än en vecka. Det var lata dagar och vi låg på stranden varje dag och bara njöt. På julafton gick vi på en fin italiensk restaurang och lyxade till det lite.

På kvällarna har jag fixat med min portfolio som jag ska skicka till företaget jag vill göra mitt exjobb hos. Det har varit segt och stressigt men nu är den nästan klar iaf.

På nyårsafton lämnade vi Boracay för att flyga till Cebu, där vi skulle bo på det tjusiga Crown Regency Hotel & Tower. Naturligtvis var planet inställt och naturligtvis fick vi vänta flera timmar på nästa plan, från en annan flygplats dessutom.

Men fram kom vi i alla fall på kvällen och vi åt buffé på hotellets 37:e våning. Ett liveband spelade och det fanns massor av mat, men det kändes ändå inte som riktig feststämning. Lokalen hade kunnat vara finare.

En stund innan tolvslaget gick vi upp till 40:e våningen där hotellet skulle ha egna fyrverkerier. Det regnade och blåste och vi hade inga klockor, så det var inte lätt att veta exakt när tolvslaget var. Ingen champagne hade vi heller, så det bidde ett rätt underligt nyår. Men det var häftigt titta ner på alla fyrverkerier, en helt storslagen utsikt var det. Vi huttrade men var glada.

Dagen efter åkte vi vidare med färja till Bohol, där vi är nu. Här har vi mest slappat och gjort nödvändiga saker, som bokat resor och hotell, men idag ska vi åka till Chocolate Hills som är ett gäng gräsbeklädda kullar, väldigt vackra. På vägen dit ska vi säkert se en del mer.

Imorrn ska vi upp klockan 5 för att åka ut med en båt och titta på delfiner och valar samt snorkla! Wiih!

Liten Tarsian får syn på mat

My precious

Gnag

Hängbro



Chocolate Hills

Manila

När vi väl vaknade i Manila fanns det inte så mycket annat att göra än att strosa runt på stan. Vi gick ner mot strandpromenaden vid havet och sedan uppåt stan igen och kunde rätt snabbt konstatera flera saker. Manila var fullt av kontraster, än ett plåtskjul här, än ett fint hotell där. Manila var smutsigt och fullt av både barn och vuxna som tiggde. På kvällen såg vi många barn och familjer sova på gatorna. Nästan alla hade någon att kramas med. Jag vet inte varför, man tycker ju inte de borde frysa i värmen? Eller kanske är det någon säkerhetsgrej? För att skydda?
Jag vet inte, men det kändes hemskt.

Sen hamnade vi på ett stort shoppingcenter där vi gick runt rätt länge. Åt fantastisk glass och såg Avatar på bio. Mycket bra och välgjord film. Fast jag blev lite arg några gånger. Har inte amerikanerna lärt sig NÅNTING av historien?

Vi blev av misstag kvar i Manila en dag extra och då hittade vi rätt snabbt köpcentret igen. Jag fick syn på den underbara pingvinbanan min bror hade som liten och hela familjen älskade. Den säljs fortfarande! Jag blev så till mig och alla filippiner tittade konstigt på mig. Det där med att titta var tydligen inget oartigt, märkte vi väldigt snabbt. Var vi än gick i Manila blev vi utstirrade, folk vände huvudena ur led för att verkligen se ordentligt. Jag har ingen aning om varför. Antagligen för att vi är långa och blonda, men ändå? De har väl sett turister förr? Det fanns i alla fall en massa bra matställen att välja på och eftersom bion var billig gick vi och såg New Moon. Varken min eller Fredriks favoritfilm, kanske.

Dagen efter åkte vi i alla fall till flygplatsen med siktet riktat mot Boracay. Äntligen skulle vi få se vajande palmer och paradisstränder.
Flygbolaget hade dock andra planer. Det visade sig att vårt plan var inställt. Istället var vi 20 passagerare som skickades i en minibuss till en annan terminal och sen, efter mycket om och men, fick borda ett annat plan tillhörande ett helt annat flygbolag.

Flygturen till Kalibo var kort men oerhört underhållande. Vi satt nästan längst bak i planet, på andra sidan gången satt en medelålders kvinna. Hon kom till sin plats och öppnade luckan för handbagaget och upptäckte till sin bestörtning att där redan fanns väskor. Högt undrade hon vems väskor det var och familjen bakom oss tillkännagav att det var deras. Kvinnan tyckte minsann att detta var platsen för hennes väskor och pekade argt på siffrorna som visar vilken plats man är på. Mamman i familjen försökte berätta att de luckor som fanns ovanför henne inte gick att använda och att hon inte skulle skälla på henne utan istället kalla på personalen. En steward dök upp och visade kvinnan att det fanns plats längre bort för hennes saker. Hon gick med på det, men var fullständigt rasande och berättade att hon minsann var advokat och kunde dra detta till högsta domstolen. Då skrattade de flesta runt henne högt och även stewarden hade svårt att hålla masken. Kvinnan gav sig inte utan fortsatte muttra i flera minuter att hon minsann aldrig skulle flyga det här bolaget igen...
Hon gjorde min dag, helt klart.

När vi landat fick vi åka buss till Cataclan. Efter det var det dags att kliva på båten, en liten katamaran. Båten var pytteliten och resan tog max 5 minuter. Ändå skulle vi betala biljetter i ena luckan, båtskatt i nästa lucka och någon annan slags skatt i nästa lucka på båtterminalen. En svensk-filipinsk tjej som varit med oss på planet stönade högt över idiotin i detta.

Hur som helst...vi kom fram, vi hade ett hotell som faktiskt hade ett rum för oss och när vi vaknade på morgonen efter och såg stranden....ja, då var det värt all möda.









Den fina pingvinbanan.

Fredrik smygfotar lite på flygplatsen.